Ni fick skrev ett helt gäng med spännande önskerubriker kopplade till föräldraskap: Tack!! Det var så många bra så ägnar hela inlägg åt vissa där det finns mycket att skriva och tar flera i samma när det är kortare svar. Inleder med den ovan: Första tiden som förälder: första månaderna. Lika bra att börja från början. När jag blickar tillbaka på första tiden som förälder så minns jag den med blandade känslor. Det är fyra år sedan nu och det känns som - och var - ett annat liv av så många anledningar. Jag och Ediths pappa var fortfarande gifta och levde tillsammans. Min förlossning fick ett något dramatiskt avslut då jag snabbt förlorade 2 liter blod när hon var ute. Första månaderna handlade mycket om att dels återhämta mig från den kraftiga blodförlusten (fick inte någon hjälp med blod eller järn utan kroppen skulle klara det själv) och jag var ordentligt påverkad av detta. Samtidigt behövde mitt företag fortsätta drivas och jag försökte hitta mig själv i den nya rollen som mamma. När jag ser tillbaka på det så var jag tudelad. Dels i någon nödvändig "nu gör vi det här bara"-mode där jag körde på. Hade vetat i många år att den dagen jag får barn så kommer jag behöva bolla det med jobbet och att det kommer att bli utmanande. Dels så blev jag förvånad över hur mycket jag famlade i mammarollen till en början. För att dela upp det lite: Mammarollen: Jag hade nog antagit att jag skulle glida in i mammarollen som "alla andra" och älska allt med den. Så blev det inte och det tog tid för mig att acceptera. Hade hört så många som berättar hur de hittar sig själva när de blir mamma och sett hur de gick upp i det nya livet. Jag relaterade inte alls. Var ointresserad av allt det där som hör bebislivet till - missförstå mig rätt, allt som hörde till Edith är jag all in, men att bebislivet också blir ens intresse hände aldrig för mig. Min identitet blev inte heller "mamma". Identifierar mig fortfarande i första hand som mig själv och Ediths mamma, men inte "mamma" eller hur man ska säga. Gick på en träff med föräldragruppen och avstod sedan. Det tog en stund innan jag förstod att mammarollen är rätt snäv och att jag fick hitta en egen plats i mitt föräldraskap. Bolla eget företag och bebis: Den spontana känslan är att jag aldrig vill göra det igen. Förstår att det var betydligt tuffare än jag var förmögen att ta in där och då. Det kan se mysigt ut att ha med sig bebisen på jobbet och en del kanske upplever det så men jag var splittrad, slutkörd och kämpade för att få allt att gå ihop utan att gå sönder (med tanke på mitt bagage med utmattning) och att vara den närvarande mamman som min lilla bebis behöver. Det var privilegierat att kunna styra mina uppdrag och tider, men svårt att hitta en trygg plats inuti när jag behövde amma på möten med jurister när vi förhandlade avtal, föreläste med en ledsen bebis i kulisserna och att balansera att tacka nej för att få tid hemma och samtidigt jobba på så min heltidsanställda projektledare och jag själv hade jobb att gå till - och komma tillbaka till. Samtidigt så ser jag tillbaka på de första månaderna med fascination och kärlek. Att få Edith har gett sådan mening att det är svårt att beskriva. Som de flesta föräldrar säger, att det var just hon som skulle komma till oss var självklart och jag är så tacksam för allt som varit dessa fyra år. Hon fick en mamma som jobbar hårt och mycket, vill massor (ibland kanske för mycket), värdesätter lek och närvaro och älskar henne mer än allt. De första månaderna, och åren som gått sedan dess, var intensiva och innehållsrika och jag har en känsla av att det är så vårat liv kommer att vara även framåt. Läs även: Min förlossningsberättelse!
