Hej från världens sämsta mamma! Det är verkligen så det känns just nu. Tycker ärligt talat att det är skitjobbigt med förskolan. Inte för att att jag inte tror att hon har det bra eller kommer att trivas när hon är helt inskolad, utan för att det känns som att jag ÖVERGER henne. Står inte ut med att lämna henne (vill helst överlåta alla lämningar till Kim) och får för mig att hon kommer att sitta i många års terapi som vuxen för att vi överhuvudtaget lämnade henne på förskola och sedanför skola. Känner mig hemsk som gör såhär mot henne. Förstår ju på ett rationellt plan att mina känslor inte rimmar med verkligheten men bara tanken på förskolan får mig att känna mig dålig. Förstå att det såklart inte blir bättre av att hon blev sjuk och nu kommer julen vilket gör att hon säkert kommer att behöva skolas in lite igen efter ledigheten. Längtar så intensivt tills vi kan lämna och känna att hon är inskolad och alla är glada. Eller kommer man alltid ha dåligt samvete för att man lämnar bort sitt barn för att kunna sköta sitt arbete? Dåligt samvete för att man inte bär sitt barn på sin kropp hundra procent av tiden tills de blir typ 13 ... dåligt samvete för att man ibland vill vara själv. Dåligt samvete för att man inte alltid orkar. Dåligt samvete för att man tittar fem minuter i telefonen. Dåligt samvete för att man serverade mackor till middag. Dåligt samvete för att man inte är superpedagogisk varje timme varje dag. Fy fasen. Bebistiden är förspelet till föräldraskapet. Nu är det på riktigt och just nu känner jag mig oerhört otillräcklig.
