Klockan är 13.06 onsdagen den 8e november när jag skriver det här inlägget. Vi vaknade vid sjutiden och ammade, bytte blöja och droppade lite bröstmjölk i näsan eftersom hon är lite täppt. Somnade om till nio då Kim gick iväg och från då till för en timme sedan så har jag och Edith ägnat oss åt att byta blöja, amma, byta igen, byta kläder, lufta stjärten, kaskadspy på golvet (inte jag), Och hon log mot mig och jollrade så jag grät av lycka. Gud. Och när hon somnade en stund så hann jag precis göra frukost innan hon vaknade igen. Jag lyckades käka halva frukosten med en hand samtidigt som jag ammade. Kim kom hem igen vid tolv och då fick jag chans att ta en dusch, plocka undan litegrann här hemma och skriva det här inlägget. Och borsta tänderna. För första gången sedan Edith kom till oss så känner jag mig orolig i kroppen. Hur ska jag få ihop det nya livet med att vara en bra (bästa möjliga!) mamman till henne, fortsätta jobba en del, hinna vårda livets andra relationer och ja, typ hinna vara snäll mot kroppen med något träningspass så småningom och så vidare. Igår kändes allt så lätt och tacksamt. Vi var iväg på ett litet event, hälsade på på kontoret och käkade mexikanskt innan vi tog premiärturen med tunnelbana hem (visserligen med kvällsoro och skrik på vägen). Idag är allt annat än lätt och jag undrar hur jag ska få ihop allt. Det är ju även typiskt mig att vara hög på livet ena dagen och helt dränerad nästa, det är ju lite så jag verkar fungera överlag. Jag visste innan att det kommer att bli en utmaning att kombinera jobb och bebis och det känns viktigt att poängtera att det ÄR en utmaning. Det är inte glassigt och superlätt. Det kommer att gå, men en del annat kommer att få prioriteras bort och förändras för att man ska komma ut som en fungerade människa. Jahapp, det var dagens tankar. Nu ska jag försöka få i mig något att äta innan hon vaknar. Sedan blir det en promenad. Kanske det viktigaste en kan göra en sådan här dag, ut i friska luften och rensa hjärnan.
