Tänka önska ett inlägg, ett ämne jag skulle bli superglad om du har lust att skriva om! Har själv tidigare verkligen gillat det sociala och att jobba, det är kul och ger så mycket energi! Var sjukskriven för två år sen med stress/utmattning/depression, och orken efter det har varit lite sämre. Är nu föräldraledig med en 8 månaders och jag trodde verkligen att den jobbigaste tiden skulle vara förbi nu, att energin och jobblusten skulle vara tillbaka. Istället känner jag mig bara, överkörd? Och som om jag aldrig kommer kunna tänka en rak tanke eller orka med både jobb och familjeliv. Eller jobb överhuvudtaget. Du har så många kloka tankar, har du lust att dela med dig av hur småbarnstiden påverkar din ork, ev känslor/oro kring att bli sjukskriven igen pga sömnbrist som småbarntiden innebär, att hitta tillbaka till ork och glädje i arbetet och kombinera det med ork och glädje med familjen etc. Känner mig orkeslös och lite riktningslös, skulle behöva dina kloka reflektioner! Att du har skrivit och varit öppen med din sjukskrivning har hjälpt mig mycket i att acceptera min egen situation <3 Tusen tack för dina värmande ord! Först vill jag säga att tid gör skillnad. Att få år mellan sig och sin sjukskrivning är viktigt, inte minst för att skapa tillit och en ny identitet. För mig tog det flera år innan jag på riktigt började gå vidare och slutade referera till mig själv som "den utbrända". De första åren tog det över hela mig. Min utmattning låg alltid så nära till hands. Det är ännu kort tid sedan du var sjukskriven så det är rimligt att det fortfarande finns i dig. Att dessutom ha en liten bebis med allt vad det innebär gör att det är fullkomligt rimligt att känna som du gör, det gör man ändå, även utan utmattning i bagaget. Jag upplever småbarnstiden annorlunda nu när jag lever själv. Det är såklart fortfarande stundtals krävande och häromdagen hörde jag mig själv förklara "om vi inte kan samarbeta nu så kommer jag sätta mig och gråta för mammas mens ska komma snart och det finns inget tålamod kvar". Men överlag så upplever att att mycket är lättare eftersom jag själv väljer vad vi ska göra, om vi ska ändra oss, göra annorlunda, ändra om osv. Jag gör också hela tiden medvetna val i hur jag fördelar min energi. Har få måsten som jag känner tynger och prioriterar om ofta. Det är okej att tvättkorgen är fylld på veckodagarna och att vi äter gröt till middag ibland. Har befriat mig från den där pressen om att det ska vara perfekt städat eller alltid lagade måltider eller alltid ha bra flöde på hushållssyslorna. Jag prioriterar hellre att jag och Edith lägger oss i soffan tillsammans och låter tvätta hänga kvar på torkställningen än att säga "nej inte nu mamma måste xxx". Lek och njut går före måsten, även om tvätt, städ osv också finns där. Med det sagt så relaterar jag så till de känslor du beskriver. Var helt slutkörd när Edith blev 6 månader och 1 år. Konstant slut. Allt är lättare nu när hon är 3,5 år. Känner också en helt annan trygghet i föräldrarollen. Sedan är jag på en annan plats i mig själv. Det finns inget blodigt allvar på samma sätt som tidigare. Det mesta är mer lekfullt och inte hela världen, vilket såklart också påverkar positivt. Tror att det är nyckel som vi lätt tappar eftersom vi fostras till det - vi blir så tyngda av allt förbannat blodigt allvar hela tiden, oavsett om det gäller småbarnsåren eller övriga livet. Stor kram! Läs även: Jag klarade 6 månader och blev trött - om baksmällan i mammabubblan
