Jag har pratat om att sluta amma i snart tre månader. Hade någon tanke om att sluta amma när hon var sex månader redan innan hon hade kommit. Den tanken fanns kvar även första månaderna och när hon blev tre månader tänkte jag "herregud, nu har jag redan ammat hälften". Varför jag tänkte sluta just vid sex månader? Normen antar jag. Och att jag blev ammad i 4,5 månader och två av mina syskon i sex månader. Nästa vecka blir hon nio månader och vi har fortfarande inte slutat. Men jag har pratat om det i tre månader, att sluta alltså. Men fy fan vad svårt det är och har varit. Först behövde jag prata om det för att bara tanken på att sluta gav mig sådan separationsångest. Ville trappa ner långsamt. Sedan fattade jag inte hur jag skulle sluta eftersom hon inte tog flaskan. Sedan tog hon flaskan och då ville jag inte sluta. Sedan började vi trappa ner ordentligt och plötsligt ville jag inte amma en sekund till. Sedan vände även det och jag ville fortsätta länge. Och såhär har det hållit på. Antar att det är en del av min process som jag behövt gå igenom. Nu börjar jag äntligen känna mig klar på riktigt och vi har påbörjat projekt sluta amma - på riktigt. Trappade upp rejält igen när vi var i Italien och när hon blev magsjuk var bröstet det enda som dög, vilket gjorde att vi även började amma på natten igen fast vi hade slutat. Det var nog det som gav mig den där sista pushen. Nu slutar vi en gång för alla. Men jag sörjer det redan och grämer mig inför den där allra sista gången. Kunde aldrig föreställa mig att jag skulle tycka att det är så fruktansvärt jobbigt och svårt att sluta amma. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur länge vi ammat om jag inte varit påverkad av normen, samhället och kommentarer. Nåväl. Behövde bara få det här ur mig. Tack till er som orkade läsa hela den här texten!
