Spelade in ett nytt avsnitt av min podcast Ofiltrerat med Paula Rosas. Hon sa något i stil med att ”den träningsresa som jag gör nu hade jag inte kunnat göra för två år sedan när jag hade fullt upp med att bara vara mamma och amma och vara i det”. Och jag slogs än en gång av att den där förståelsen för var man är i livet är så förbannat viktig. Jag famlar själv efter den ibland, förståelsen. Kan kräva orimligt mycket av mig själv och tampas ofta med känslor av att inte få ihop det och inte räcka till. Kom på mig själv senast idag med att lite sörja att jag just nu inte får ihop hela balansen med bra sömn, ha ”mitt” ställe att träna på, att inte jobba på kvällarna och så vidare. Och i stunden är det som att jag glömmer att livet ser ut som det gör och att det är fullt rimligt att det just nu inte går ihop. Jag glömmer också att det kommer en tid som ser annorlunda, en tid där det kommer vara självklart att kunna sova åtta timmar per natt och kunna prioritera annat. Men just precis nu är vi mitt uppe i småbarnsåren med allt vad det innebär – jag vet ju det. Ändå fastnar jag i någon slags orimlighet kring vad jag förväntar mig av mig själv. När stunden passerat så landar jag ofta i något sunt förnuft, men innan jag kommer dit så har känslorna av otillräcklighet brett ut sig.
