Hanterade baksmällan genom att gå ner till bryggorna och ligga och titta på solnedgången i 45 minuter. Ni vet när man kör på utan att reflektera så mycket? Allt går av bara farten och när man plötsligt stannar upp så inser man hur mycket man kämpat och med det blir man rätt trött? Det hände mig häromdagen. Edith är nu 6 månader, ett halvt år gammal. Det innebär att jag har klarat det första halvåret! Och med det så insåg jag hur jäkla mycket jag kämpar för att få allt att gå ihop. Fy jädrar alltså. Det är lätt att glömma just kämpandet eftersom det som är ens vardag blir så naturligt, men det är ju en speciell situation att jobba samtidigt som man försöker vara världens bästa mamma till sin nya lilla bebis. Jag är väldigt stolt över mig själv. Jag har haft henne med mig överallt sedan hon var någon vecka gammal. Vi har vart i förhandlingar, möten, startat igång nya projekt och fortsatt driva företaget framåt. Jag har börjat jobba med amelia och Bonnier efter en lång förhandlingsprocess. Jag har skrivit 12-13 blogginlägg i veckan sedan hon var knappt två månader. Jag uppdaterar instagram dagligen. Jag fotade mitt första träningsjobb för amelia tre veckor efter förlossningen. Jag har skrivit och lämnat 21 olika jobb till amelia. Jag har signat för nytt ambassadörsskap och förlängt ett annat. Jag har försökt vara en så bra chef som det bara går. Jag har gästat Morgonstudion i SVT ca 5 gånger med bebis i kulisserna. Jag har gästat Nyhetsmorgon och svarat på många intervjuer. Dragit igång en gruppträning. Jag har gästat en podcast och producerat material till samarbeten. Jag har skapat en koncept för en annorlunda träningsresa. Jag har flugit till Malmö med bebis för att föreläsa. När hon sovit på dagarna så har jag jobbat. Och på kväller och helger. Gud. Det var inte riktigt meningen att jag skulle spalta upp det såhär men inser att jag behöver se det i skrift. Och då har jag inte fått med allt. Och det viktigaste av allt: Jag har på något märkligt sätt ändå känt mig närvarande och förvånansvärt ledig (inte alla dagar såklart). Och så länge hon mår bra och är glad så känner jag att det fungerar. Men samtidigt som jag landade lite i det här och blev stolt så blev jag också trött. Som en baksmälla för det första halvåret typ. Helt rimligt med tanke på tempot och verkligheten. Så nu lägger jag fokus på återhämtning när jag inte jobbar. Och extra mycket bebisgos eftersom hon redan är ett halvår gammal och snart flyttar hemifrån!
