Vi står på tunnelbanan, hon en och tio hög med sin lilla hand i ett fast grepp om resväskan. Stolt över att ha bestämt sig för att stå upp trots tågets plötsliga inbromsningar. Jag kastas tillbaka till sommaren för snart tre år sedan. Hon hade inte ens fyllt två och jag och hennes pappa närmade oss skilsmässa. Minns hur vilse jag kände mig då och hur mycket jag vuxit sedan dess - som människa och i mitt föräldraskap.Den sommaren satte vi oss i bilen och jag körde från Halmstad till Hedemora, med några timmars paus hos vänner i Örebro. Första äventyret bara vi två. Jag var känslomässigt dränerad och full av sorg och beslutsamhet. Minns sista timmen innan mörkret kom. Vi hade kört i många timmar, hon sov i sin bilstol och jag grät stilla. Solnedgången mötte oss över åkrar och öppna fält, sagolikt vackert.Där och då kände jag mig kapabel för första gången på riktigt länge. Plötsligt fanns hopp om att jag nog kanske skulle klara av livet på egen hand ändå, en främmande och nödvändig tanke.Så mycket som hänt sedan dess. Tänker på när vi bodde på syrrans soffan och jag cyklade fram och tillbaka mellan lägenhet, förskola och kontor. Många gånger med handen bakom ryggen för att stötta hennes huvud då hon somnat i cykelsitsen. Tänker på hur jag köpte en etta och byggde om till en 2,5a. Tänker på alla gånger jag varit fullkomligt dränerad av skilsmässa, praktiska saker, sorg och att vara ifrån henne halva tiden.Tänker på hur tajta vi blivit och hur mycket jag lärt mig som förälder under de här åren. Det är lätt att säga när man fått distans, men helvete vad stolt och tacksam jag är över henne, oss (hennes pappa inkluderat), allt som är och har varit.Läs även: Såhär vill jag att mitt barn ska minnas sin barndom som vuxen
