Klockan är 20.43 och jag sitter hemma i vår lägenhet med illröda och ömmande bröstvårtor och har precis gråtit en skvätt av frustration. Det blev en ofrivillig bloggpaus då livet kom i mellan och jag har helt enkelt inte hunnit med. Vi åkte bara hem från Arlanda och sov en natt sedan for vi vidare till sommarstugan för att fira min lillebror som fyller 25 år. Jag var så glad och kände att livet är så fint. Det är det såklart fortfarande men nu kom allt över mig. Jag är trött. Känner mig irriterad och pressad över att jag ligger efter med jobb och blogg. Och jag vill inte amma en sekund till. Är så färdig. Droppen var att Edith liksom tog tag i bröstvårtan och silade den mellan tänderna (så det typ känns som att bli biten) när hon skulle släppa den och detta upprepades flera gånger. Jag skrek och fick nästan panik eftersom den allra första reaktionen är att man vill slänga den idioten som biter en i brösten i väggen, men så inser man att det är ens älskade lilla bebis som inte förstår vad hon gör så man måste sansa sig för att inte skrämma henne trots att det gör fruktansvärt (!!!) ont, speciellt sjunde gången inom ett par timmar ... Blev så frustrerad på hela situationen så packade in familjen i bilen och åkte hem. Behöver landa här hemma, påbörja projekt "sluta amma" ordentligt och också få vara själv. Är upplevelsebakfull efter veckan på Kreta och socialt slut. Som jag ju alltid blir efter att ha hängt med många människor, presterat och jobbat i ett. Märker också att jag har svårt att släppa och gärna fixar med Edith själv - även när Kim är hemma vilket är dumt och inte meningen. När han är hemma både vill och ska han ju avlasta så jag får en paus och han får tid med bebis. Men det går av bara farten. Försöker att tänka på det och inte bara göra. Vi är ju två som hjälps åt. I övrigt så hade jag tänkt springa en runda i sommarstugan för att se hur bäckenbotten klarar det, men eftersom vi åkte hem tidigare än planerat så blev det inget med det. Behöver verkligen den rundan så tänker att den ska inträffa på torsdag då jag inte har något inplanerat när Kim kommer hem. Längtar så efter att den här arbetsperioden ska vara klar. Behöver få bara vara hemma och mamma ett tag så vi kan prova oss fram med de nya rutinerna som kommer i och med att vi lägger ner amningen. Behöver också få en paus och bara vara. Snart semester! Livet alltså. Fint och kämpigt på samma gång.
