Vi satt vid köksbordet, käkade filmjölk och pratade om att det är Mors dag på söndag. "Jag kan inte fira dig för vi åker hem från farmor och farfar då mamma" sa hon. "Jag vet älskling, men det gör ingenting, vi kan ringas istället, eller så kan du tänka på mig" svarade jag. "Mamma jag tänker alltid på dig, utom när jag gör andra saker förstås! Men du är alltid med, du har ju sagt att du bor här!" sade hon och pekade på sitt hjärta. Jag sa ofta det i samband med skilsmässan. "Mamma är alltid med dig i hjärtat". För att hon skulle ha mig nära även när hon inte var hos mig. Trots att det snart är tre år sedan jag sa det så finns det fortfarande med henne. "Mamma du är i hjärtat jättemycket idag", säger hon ibland innan vi säger hejdå på förskolan. "Idag när jag längtade efter mamma så kramade jag mammastenen så kändes det bättre", kan hon säga och menar den lilla rosa kristallen som ligger i hennes förskoleväska. Mammastenen som är laddad med pussar. Den kom till när det kändes extra jobbigt med längtan under en period. Även jag har sätt att hantera min längtan, för gudarna ska veta att den är konstant. Man vänjer sig aldrig att ha begränsad tid med sitt barn, man tvingar sig att lära sig leva med det. Mammastenen, hjärtat, längtan, den lilla handen som smyger sig in i min. Som jag älskar henne, det lilla livet som gjorde allt betydelsefullt. ❤️
