I veckan gästade jag podcasten Babykaoz och fick frågan om vi vill ha fler barn. Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden och är förvånad över långt borta det känns. Har alltid tagit för givet att jag vill ha fler än ett barn, kanske till och med tre. Som det är nu vill jag inte ha fler alls. Jag tror att det kommer att ändras framöver men är ändå förvånad över hur starkt osugen jag är på fler barn. Det kan ju visserligen vara helt rimligt med en ettåring och det faktum att jag relativt nyligen slutade amma och känner mig som mig själv igen för första gången på nästan två år, men är samtidigt lite orolig för att det kanske inte ändras. Tänk om jag står där om två eller fyra år och fortfarande inte vill ha fler barn. Det är ju såklart helt okej men det känns främmande för mig. Får man vara nöjd med sitt enda barn? Är det egoistiskt att inte vilja ha syskon? Jag har ju fyra syskon och vill verkligen ge Edith minst ett syskon. Samtidigt så är jag så otroligt glad över henne och tacksam för att vi fick den här friska lilla underbara bebisen. Man kan ju inte ta för givet att man får ett till friskt barn eller ens kan bli gravid igen. Och hur är det möjligt att älska fler så mycket som sitt första? Förstår ju att det måste gå, men ni förstår vad jag menar. Ja, jädrar.Många lösa tankar och inga utropstecken. Var det självklart för er att vilja ha fler barn när ni fått ert första? Någon som burit på samma tankar? Någon som beslutat sig för att ett räcker? Vore så intressant att läsa era tankar kring det här.
