Bilder från förra årets midsommar då den yngsta av oss var måttligt förtjust i kransen jag försökte ta på henne : - ) Midsommar. Min femte högtid som ensamstående, som singel. Just midsommar är nog förknippad med något härligt för många. Inte lika mycket press som julen. Men ändå, inför varje högtid så sätts livet lite på prov. Har man någon att fira med. Vad gör alla andra. Är man själv i en svacka kan det kännas som att man själv är ensammast i hela världen medan alla andra är lyckliga med stora umgängen och tusen inbjudningar. För mig har ju det senaste årets högtider (sedan förra sommaren då vi separerade) mest handlat om ifall jag har Edith de dagarna som högtiden infaller eller ej. I julas var min första jul utan Edith. Fruktansvärt och något man får ta sig igenom som skild med barn. Midsommar blir annorlunda i år eftersom jag är hemma sjuk, men det viktigaste är att hon är vid min sida. Hade jag istället varit frisk och barnfri hade jag velat göra något roligt efter alla de här månaderna hemma. Kanske åkt ner till min kompis Linda i Göteborgs skärgård. Kanske dansat in gryningen. Jag vet inte om det är för att jag blir äldre, men jag dras inte (lika lätt) med i hjärnspöken om att alla andra är så lyckade, lyckliga och har det perfekt när jag inte har det. Det är snällt att påminna sig om. Att bakom alla ljuva bilder med glädje, underbara blomsterkransar, starka vänskapsband, hångel och jordgubbsprydda sommartårtor pågår också livet med tjafs innan ankomst, förväntningar som inte infrias, svettiga armhålor och diskreta pikar. Allt det där i en salig blandning, så som livet alltid är högtider eller ej.
