Det slår mig ibland, när jag nattar henne, hur mycket hon vuxit sedan hon somnade i den här sängen för första gången. Då, liten, ännu inte fyllda två på äventyr med sin mamma som brutit upp det utstakade livet och börjat om i ett nytt hem. Nu, fortfarande liten, samtidigt stor. Jag säger att hon blivit så lång att sängen snart blir för liten och hon skrattar glatt. Tänk, så mycket man växer av att känna sig större när man är liten. Jag minns kvällarna i början när jag satt bredvid hennes lätta snarkningar och prövade känslan av att vara själv. Inte längre i en enhet som par. Inte längre i ett Vi. Prövade känslan av att nu hänger allt på mig. Det finns ingen att luta sig på som nyss. Nu är det jag som är den ensamma vuxna i rummet, den som behöver fatta beslut och vara stark. Behovet av att vara stark gör det motsatta med en. Minns tårarna som rann längs mina kinder sekunden hon somnat. Minns tårarna som rann längs mina kinder sekunden jag vinkat ”hejdå ses snart” när hon gick med sin pappa. Minns tårarna som rann längs mina kinder när ny vardag började etablera sig. Hur vet man vem man är nu när livet ändrades så drastiskt. Att några ord har makten att stänga en dörr och öppna en annan på en sekund.Det slår mig ibland, när jag nattar henne, hur mycket vi tagit oss igenom sedan dess. Då, en glad rultig tott som inte riktigt förstod vad som hände. Nu, fortfarande glad, men också mer medveten med fler frågor om livet med allt vad det innebär. Hon växer, vårt liv fortsätter förändras, sängen behöver bytas ut och vi skrattar, gråter, lever och utforskar tillsammans.<3