Vi fortsätter på era önskerubriker om föräldraskapet. När jag läste rubriken här ovanför fick jag en bild i huvudet: Edith som höjer musiken och diggar i takt samtidigt som hon utbrister ”nu dansar vi mamma” och vi släpper det vi gör och svänger över golvet i diverse moves. Där och då i total närvaro och glädje. Vill att hon ska få med sig just det där, att inget är viktigare än att när feelingen slår till så låter man den blomstra. Att släppa måsten och det man bestämt för att njuta av stunden som är. Vill att hon ska minnas att det var högt i tak. Att det var tryggt att prata om allt, även det obekväma. Att hon in i märgen vet hur älskad hon är och att hennes familj är så mycket större än bara mamma och pappa. Vill att hon ska få med sig att människorna runt henne är så väldigt olika och det är hela tjusningen. Att det har gett en öppenhet för människor. Vill att hon ska minnas att vi gjorde roliga saker och ibland ingets alls och båda värderades lika högt. Att vi kunde bråka och vara ledsna och redde ut det så inget låg och skvalpade. Att hennes barndom innehöll många olika geografiska platser där vi har familj, ibland långt borta men ändå alltid nära. Att vi ofta pratade om att längtan efter varandra betyder att man tycker om varandra. Det och mycket mer såklart. Känns fint att formulera detta så tack för den här rubriken <3 Läs även: Hej och en uppdatering om amningen!
