Bild från 2017 med Edith <3Gick precis och reflekterade över hur påverkad jag är av amningen. Var det förra gången också men i och med att det var första gången så var jag lyckligt ovetande på ett annat sätt eller hur man ska uttrycka det. Minns att jag kände mig all over the place så som man kan göra när det är första barnet men det var först när jag slutade amma Edith som jag förstod exakt HUR påverkad jag varit och kunde placera det. Det var som att livet - och jag själv - kom tillbaka och jag skrev det här inlägget: "Jag har inte varit mig själv på över två år" och "plötsligt är jag mig själv igen".Den här gången är jag också oerhört påverkad av amningen, om än på ett lite annat sätt och det främsta som skiljer sig är väl just medvetenheten. Den här gången så gör vetskapen om hur man påverkas och erfarenheten av att ha upplevt det en gång tidigare att jag märker det på ett annat sätt. Det positiva med det är att jag lätt kan sortera det och veta varför det känns på ett visst sätt, det utmanande är att det känns långt kvar att gå runt såhär eftersom jag gärna vill amma till ett år den här gången (10 månader förra gången). Det jag främst märker är en genomgående trötthet och att jag är lite avtrubbad känslomässigt. Har inte min vanliga kraft i kroppen och några gånger när det samlats något över tid så resulterar det i en att känna mig känslomässigt överväldigad, något som alltid blir direkt bättre när det fått gråtas ut. Ja, det och del annat.Är så tacksam för att amningen fungerar så otroligt bra och för min del finns det inga alternativ, jag vill amma och ge henne (och mig) allt fint och värdefullt som det innebär - samtidigt behöver jag ibland påminna mig om allt vad den innebär hormonellt, känslomässigt, energimässigt osv. Det är helt rimligt att inte riktigt känna igen sig själv eftersom min kropp och allt som är jag just nu tillhör henne. <3
