Inlägget "Så pratar jag känslor med min dotter och lär henne att lyssna på sin kropp" uppskattades av många så jag tänker att en fortsättning är på sin plats. Påmindes om det imorse när jag lämnade på förskolan och hon inte riktigt ville men istället för att gråta och visa att hon var ledsen så bet hon ihop och svalde det. Det värker i hjärtat och jag påminns om hur tidigt vi lär oss just detta. Att bita ihop och att gömma vad vi känner. Man kan såklart inte låta bli att lämna på förskolan för att undvika att barnet blir ledsen men vi kan göra aktiva val för att hjälpa våra barn att hantera och förhålla sig till olika känslor och situationer. Här är några fler punkter på hur jag resonerar i mitt föräldraskap: → Jag tror på tydlighet vilket innebär att jag är konsekvent. Har jag sagt nej så vet hon att det är nej. Jag undviker att slänga ur mig "nej" och "inte" hela tiden så det inte tappar effekten eller vad man ska säga. Vill inte heller att mamma = nej så jobbar aktivt på att använda andra ord när nej eller inte kan bytas ut. Exempel: "Kan jag få en glass?" "Vi kan äta glass en annan dag" eller "Kan vi gå till lekparken nu?" "Jag vill gärna gå till lekparken med dig, men just idag så känner jag mig för hungrig så vi behöver gå hem direkt och börja med maten" eller liknande. → Om något händer, t.e.x. om hon ramlar ner från stolen eller att som förra veckan när en vuxen nästan klev rakt in i henne så frågar jag både om och vart det gjorde ont och om hon blev rädd. Upplever att det ofta är rädslan snarare än smärta som behöver tröstas (annorlunda om man såklart gjort sig riktigt illa). → När jag har mens så pratar vi om vad det är och vad det innebär. Vi pratar om att mens är något bra som gör det möjligt för vuxna tjejer att bli mammor och få bebisar, att det kommer blod ur snippan, att det kan göra ont och att det bara är stora tjejer och kvinnor som har det. Hon ser mig byta menskopp och velat titta på mensen vilket hon får. Vi pratar om att man inte ska stoppa in saker i snippan förutom när man har mens och att man då har speciella saker för mensen och liknande. → Eftersom jag och hennes pappa är skilda och delar tiden med henne pratar vi om att jag och pappa behöver turas om att få vara med henne. Jag säger ofta "jag och pappa" i olika sammanhang för att hon ska känna att vi är en familj och att pappa är en lika stor del av hennes vardag och värld även när hon är hos mig. Jag pratar om att "jag och pappa pratade om det här idag" eller "jag och pappa älskar dig mest i hela världen" eller "det här får vi berätta för pappa" och liknande. Vill att hon alltid ska känna en samhörighet oss tre emellan även fast vi inte lever ihop. → Vi pratar om olika känslor och hur man kan uppleva dem. Som att man kan känna sig ledsen utan att det kommer tårar, att det kan komma tårar fast man känner sig glad, att man kan vara glad och ledsen samtidigt och liknande. → Jag har väldigt svårt för ett föräldraskap där man utgår från att barnen ska lyda föräldern. Tror det är rakt igenom osunt och skapar mycket skit. Ser det som mitt ansvar att lära mitt barn att samarbeta och då är det upp till mig som förälder att visa respekt gentemot mitt barn (vilket jag upplever ofta brister när man pratar om barn vs föräldrar) och vice versa, att förklara varför vi behöver göra vissa saker istället för att bara beordra, att vara tydlig och ha en tydlig ledarroll eftersom jag är vuxen men också låta henne ta egna beslut baserat på sin ålder för att lita på sin förmåga att ta beslut och känna sig kapabel. Jag lägger alltså mycket tid och energi på utgångspunkten samarbete från oss båda. → När något hänt - som att vi hade en jobbig lämning på förskolan där båda kändes sig jäktade eller ledsna eller att vi blivit osams eller att jag varit trött - så tar jag upp det igen så vi får prata klart om det. Försöker fånga upp saker så hon inte går och bär på det själv. → Jag vill att hon ska ha en naturlig och omtänksam relation till hela sin kropp, vilket innebär att hon har fått titta på snippan i en spegeln för att se hur hela ser ut. Att om hon vill pilla på privata delar så säger jag inte att det inte är okej utan att hon får göra det på sitt rum eller be mig gå ut. Vi pratar enbart om våra kroppar med ord som att lyssna på sin kropp, att den är stark och att man behöver vara snäll mot sin kropp och att kroppen vet och den ska man ta hand om och liknande. → Tror på ett nära föräldraskap vilket innebär mycket närhet, samtidigt som jag alltid respekterar om hon säger nej. Hon ska inte behöva känna att hon måste krama mig för att jag vill det. Ibland kan jag säga att jag är sugen på en kram och då får hon välja. Vill hon inte ha en kram då så behöver hon inte. → Förbereder alltid när något ska hända eller göras - "nu ska vi strax gå och lägga oss" eller "nu ska vi snart gå hem från lekparken" etc. Det underlättar samarbetet och är ett sätt att visa ömsesidig respekt. Tänker att det är en fullt naturlig reaktion att vägra eller bli förbannad om någon plötsligt kommer och säger att NU ska du klä på dig/iväg/göra detta. Vi vuxna hade inte heller varit samarbetsvilliga om någon kommer till oss och plötsligt skyndar på från ingenstans. Genom att förbereda så ger man förutsättningar för samarbete.
