Jag berättade följande i en story på instagram ↑ och flera bad mig att berätta hur jag gör för att prata känslor och kroppens signaler med min dotter. Jag provar mig fram och alla barn är olika, men eftersom det är efterfrågat så har jag listat några punkter som jag använder mig av. Dela gärna med er av hur ni gör så vi kan inspireras av varandra. → Säger att jag älskar henne lite när som helst i olika situationer och ofta i samband med att hon bara är - inte gör. Är noga med att säga att "du vet att jag älskar dig lika mycket även när jag är trött, blir sur, arg eller ledsen? Jag och pappa älskar dig alltid även om vi är osams eller trötta", speciellt efter att jag varit något av det. Ibland frågar jag "hur mycket älskar jag dig när jag är arg?" och då svarar hon "mest i hela världen fast du är ledsen eller trött eller arg eller glad mamma". → Vi pratar mycket om det faktum att hennes mamma och pappa inte bor tillsammans. Vi pratar om att vi bodde tillsammans förut, när hon var bebis och att vi inte gör det längre. Att mamma och pappa är kompisar istället och att familjer ser olika ut. Att hennes mamma och pappa bor i varsin lägenhet, att mormor och morfar bor tillsammans och att två av hennes kusiner har två mammor och att tjejen i boken "Värsta prutten" har två pappor och en mamma. En del har många barn, en del inga barn och så vidare. Säger att ibland är mamma och pappa ledsna över att vi inte bor tillsammans längre och ibland är hon ledsen över det. Visar att alla känslor är okej. Ibland när en av oss hämtat henne så kan hon uttrycka att hon vill stanna hos den föräldern hon var hos eller säga att hon saknar den, trots att hon nyss var där och en själv har längtat ihjäl sig. Då sväljer jag mina egna känslor och välkomnar henne och bekräftar att jag förstår att hon känner så och att det är förståeligt och att vi t.ex. kan ringa snart eller att pappa längtar efter dig med osv. Försöker visa att hon får känna precis allt och uttrycka allt. Jag vill hellre att hon känner sig trygg i att uttrycka "jag saknar pappa" trots att jag längtat ihjäl mig och precis hämtat henne där, än att hon skulle få lära sig att sådant får man inte säga för mamma kan bli ledsen. → Vi pratar om att man ska lyssna på kroppen. Att kroppen vet vad man behöver, både i t.ex. mat som här ovanför eller om att det finns vuxna som inte är snälla. Vi pratar om att man känner i magen om någon är snäll eller dum och att man kan se i ögonen om någon är snäll eller dum. Att kroppen säger till en om något känns bra eller fel. → Vi pratar mycket om "Stopp min kropp" och att hennes kropp är bara hennes. Att ingen får röra hennes mun, rumpa eller snippa (eller kropp överlag) och att hon inte heller får röra någon annans. Att alla har en varsin kropp och det är ens egen. Frågar hur hon vill säga hejdå om hon vill ge en kram eller bara vinka (det sitter så hårt i oss att barn ska krama alla men övar på att låta bli) och ibland vill hon kramas och ibland vill hon vinka. Hon väljer själv, det gäller även mig. → När jag blir arg, frustrerad, trött eller ledsen så brukar jag sätta ord på det. "Vet du, nu börjar jag bli irriterad för att jag behöver äta och nu tappar jag snart tålamodet, kan vi samarbeta?" eller något i den stilen. Såklart så tappar jag det ibland och då förklarar jag varför det blev så och säger förlåt när jag menar det och frågar henne om det känns okej igen. Frågar ibland om det är farligt att vara arg och då skrattar hon och säger "neeeeej såklart inte ibland är man glad ibland trött ibland ledsen". → Vi pratar även om att man gärna säger förlåt när något hänt men att man gör det när man är redo och menar det. Var osäker på om det var för avancerat men nyligen kom hon till mig flera timmar efter att något hänt och sa "mamma förlåt för XX, nu vill jag säga förlåt" och så pratade vi om det då. → Har även börjat prata om (efter inspiration från det min projektledare Elin berättat från hur hennes föräldrar gjorde) att man som barn inte ska vara ledsen eller arg själv. Att man som barn behöver dela sina jobbiga känslor med någon vuxen som kan hjälpa till att bära det jobbiga. Det säger hon ibland och det verkar sätta sig ibland. Puh. Det här blev världens längsta inlägg så avrundar här. Tryck gärna på gilla (hjärtat) om ni vill att jag skriver mer om det här i flera inlägg. Kram! Läs även: » Hur resonerar vi kring Edith och mat? Får hon paddan vid matbordet?
