Någon efterfrågade hur vi resonerar kring Ediths uppfostran och jag ska försöka att sammanfatta det nu. Jag och Kim uppfostrar ju henne gemensamt men eftersom det är jag som skriver det här inlägget så är det mycket från mitt perspektiv, även om han i allra högsta grad är delaktig. Jag kanske missar något men det här är som sagt min version av vår gemensamma uppfostran för henne GULDKLIMPEN :) Det är en så stor fråga som känns svår att formulera eftersom mycket går av bara farten så vi gör det i punktform: » För mig är det viktigt att inte föra vidare mina dåliga mönster om att stänga av, hålla inne med saker och låtsas som att saker är bra när de inte är det. Så har med mig det redan nu och uttrycker när jag är ledsen, trött, glad, arg osv. Försöker sätta ord på alla känslor och visa och prata om att alla känslor är lika välkomna. Är vi/någon ledsen eller trött så försöker vi att inte dölja det utan istället benämna det och prata om varför eller att man är det ibland och att "nu är jag trött och när jag har sovit så blir jag pigg igen" osv. » Att säga tack känns viktigt så det fick hon lära sig direkt. Nu säger hon det när hon får något så det verkar ha satt sig. » Hon blir inbjuden att hjälpa till med saker och vi låter henne försöka. Ska jag plocka ur diskmaskinen så ber jag henne om hjälp (när man känner att man har tid), de få gånger hon inte vill så tvingas hon inte men erbjudandet kommer och ju större hon blir desto mer kommer hon förväntas att hjälpa till hemma. Nu är det på nivån att hon ska ställa undan sin tallrik efter maten, hjälpa till att duka bordet och säga tack för maten. » Det där med tid är en annan grej. Vi tycker det är viktigt att ta oss tiden att låta henne försöka för att hon dels lär sig snabbare och dels får tro på sin egen förmåga. Hellre att det får gå lite långsammare i början så hon lär sig att t.ex. sätta på sig skorna själv än att vi ska behöva hjälpa henne för länge. » Uttrycker hon att hon inte kan så säger jag "prova igen" innan vi tar över eller hjälper till. Många gånger så kan hon om hon testar igen. Ibland säger vi också "jag kan visa" så får hon försöka igen. » Hon har fått lära sig "stopp min kropp" på förskolan och de jobbar mycket med "stopp" och integritet vilket vi fortsätter med hemma. Det gäller även att hon inte blir påtvingad att krama familjemedlemmar och att vi inte låter vem som helst byta blöja. Hon är väldigt kramgo så hon uttrycker när hon vill ha en kram och säger tydligt nej när hon inte vill och då respekterar vi det även om det är någon som väldigt gärna vill krama henne. » Hon har alltid fått väldigt mycket närhet och kärlek. Vi ammade i 10 månader, hon sov i vår säng tills hon var ca 16 månader, hon har burits mycket i bärsele och vi kramas och gosar mycket. Vi säger att vi älskar henne minst varje nattning och uttrycker hur mycket vi tycker om henne. Allt det här känns så grundläggande och viktigt att uttrycka. Som förälder är det säkert lätt att ta för givet att ens barn vet att man älskar dem mest av allt, men jag är övertygad om att barn behöver höra det ofta. » Tålamod är ju magi när man är är med barn. Och jädrar i min låda vad man tappar det ibland. Jag brukar ha rätt bra tålamod men lika ofta så brister det totalt och jag blir svinförbannad - jag tillåter mig att bli arg och är noga med att berätta varför jag blev arg efter och säger förlåt. » Nu jobbar vi på att vänta och att inte alltid få som man vill, vilket är svårt när man är ensamt barn till två föräldrar som avgudar en. Det är så lätt att alltid vilja pleasa henne direkt, men vi jobbar med det. » Från att hon var liten så har vi alltid sagt hejdå och berättat om vi föräldrar (eller någon av oss) gått iväg. Aldrig smyga iväg och plötsligt bara vara borta. Hm. Ja men ungefär såhär. Det här är ju baserat på nu när hon är 1,5 år (blir 2 i oktober). Har jag missat något väsentligt som ni vill läsa om eller att jag utvecklar? Hur resonerar ni kring barnuppfostran? Vore superintressant att läsa era tankar ♥
