God kväll! Klockan är 21.19 och jag har äntligen landat i soffan. Ska bara skriva det här inlägget och sedan bädda ner mig, helst innan kl. 22 så jag hinner läsa en stund och ändå somna tidigt. Det vore något! Imorgon får jag äntligen hämta hem Edith igen. Har inte sett henne sedan på ett par dagar och den här gången har det känts som en evighet. Vi har ju samma upplägg för hur vi har fördelat tiden med henne men jag upplever det olika varje gång. Det är alltid en konstant tomhet när hon inte är hos mig. Den försvinner liksom aldrig. Är tveksam till om den någonsin gör det? Men ibland kan det kännas lättare att bära för att andra saker som behöver tid, energi och uppmärksamhet – som jobb eller som i helgen då jag behövde fixa massor här hemma. Det betyder inte att det är mindre saknad och längtan, den bara känns på ett annat sätt då. Men den här gången så har saknaden och tomheten känts konstant påträngande och tung. Som att tiden ifrån henne gått i snigelfart. Vi sågs för bara ett par dagar sedan, men det känns som ett par veckor i hjärtat. ------ Såhär ett år senare kan jag konstatera att jag upplever det ungefär på samma sätt. Jag undrar ibland om jag i ren överlevnad undviker att gå in för djupt i hur jag egentligen känner för att ha min dotter på halvtid, antagligen. Har hittat ett förhållningssätt till det, vilket också känns viktigt eftersom det är såhär livet ser ut nu. Nåväl. Hoppas ni får en skön start på den här dagen!
