"Varför gråter du mamma" - frågar hon med sina mjuka händer runt min hals. Vi ska skiljas åt efter en vecka tillsammans. Sommarlovets första försvann lika snabbt som den kom. Vi står i ett parkeringsgarage i Linköping och ska säga hejdå efter en lunch tillsammans, hon och jag, hennes pappa och mina föräldrar. Ändå fint. Den detaljen gör mig glad i hjärtat. Den andra detaljen, den om att de här avskeden nu är ett naturligt inslag i vår vardag är hjärtekrossande. "Mamma är ledsen för att det är tråkigt att säga hejdå. Men det blir snart bättre och du kommer att ha så mycket roligt med farmor, farfar och pappa. Vi ses på tisdag igen" - viskar jag och sväljer klumpen som växer i halsen. Vill släppa efter och låta gråten komma men det går inte nu. Den får vänta till sen. Försöker bemöta känslorna som kommer. Det här är baksidan med att separera. Att vara utan sitt barn halva tiden. Utan hennes mjuka kinder mot min axel, mina armar runt hennes lilla kropp. Det gör ont. Den baksidan suger. Man lär sig leva med den på något sätt. Hur vet jag inte. Men att se henne stå där och se hennes fundersamma ansiktsuttryck när vi vinkar hejdå är smärtsamt. Så glad över att se pappa igen efter lite längre tid än vanligt. Fundersam över varför mamma är ledsen. Jag vet ju att hon snart kommer att vara fullt upptagen med att berätta om allt vi gjort och få ny energi och kärlek av sin pappa och de andra. Det tröstar lite. Nu väntar en vecka själv. En vecka hemma bara jag. Snart är vi tillsammans igen. Läs även: → Ibland missar vi livet
