Jag var ju ångesriden redan i fredags. Vaknade igår och kände mig utvilad och lättare i sinnet. Men det var ändå något skavde. Gick ut för att springa backintervaller, var ändå taggad på uppgiften. Ville spurta tills benen vek sig. Klättrade upp för hammarbybacken vid det brantaste och gick ner på baksidan där det är flackare och passar att springa långa intervaller. Startade och kom knappt trettio meter innan det tog stopp. Kroppen bokstavligt tvärnitade och hela mitt väsen vägrade. Det var tvärnej. Bestämde mig snabbt för att lyssna och respektera dagsformen, inte pressa på. Ombestämde mig och joggade en runda istället. Avslutade med 18 minuters sträcka igenom, stå på händer och rörlighetsträning när jag kom hem. Sedan satt jag på en köksstol mitt på golvet i över en timme. Bara satt där. Scrollade. Skickade röstmeddelanden till min bästis Stefan och beskrev ångesten som red mig och vad den grundade sig i. Tillslut sa han ”Gör som jag alltid gör när jag känner ungefär så. Ta med täcket till soffan, ät snacks och låt en serie underhålla dig hela kvällen. Skit i allt annat”. Så det gjorde jag. Lade snabbt ner alla planer om att fixa grejer och tog istället en lång dusch. Promenerade en omväg till affären och köpte allt jag var sugen på. Tog täcket till soffan och bäddade ner mig. Låg där och lät "Working moms" underhålla mig i timmar. Lade bort telefonen. Fan vad viktigt det var och är. Att ändra det man bestämt när dagsformen behöver något annat. Att ibland släppa allt man tänkt och bara ligga i soffan och bli underhållen. Att vila. Återhämta sig. Oftast vet man det själv och ibland - som när ångesten tar över och gör en oförmögen till kloka beslut - så behöver man att någon annan säger det. Läs även: → 16 saker om ångest
