Jag vill prata om ångest. Den där förbaskade, äckliga ångesten som ibland kan dränera en hel varelse på energi. Jag upplever ångest i perioder. Ibland stark prestationsångest - den kommer oftast i samband med inaktivitet som när jag ligger hemma sjukt, de första dagarna efter en längre semester eller ledighet. Känslan av att alla andra gör allt, att jag själv är helt värdelös och att inget jag gör är tillräckligt slår då till med sådan kraft att människan fia blir så oerhört liten. Andra dagar kan jag kliva upp pigg som en sol för att en timme senare falla ner som en pannkaka, rakt ner i ett svart ångesthål. Ofta hinner jag inte fatta vad som hände innan hela jag är uppslukad av trögflytande ångestsmörja och jag kippar efter andan. De dagarna är det inte mycket som hjälper. ,. foto av Erik Dilexit. Jag vill att vi diskuterar ångesten i det här inlägget. Berätta om er ångest. När upplever ni den? Vad gör ni när den tar er? Passa på att skriva av er om ni vill och har ni tips får ni gärna dela med er. Det här inlägget är tillägnad den förbaskade ångesten helt enkelt. Låt oss sätta ord på den tillsammans! Jag har skrivit mer om prestationsångest HÄR, vardagsångest HÄR och matångest HÄR.
