Jag vill prata om ångest. Den där äckliga ångesten som ibland kan dränera en hel varelse på energi. Ångesten som gör att man känner sig minst i hela världen och som man i stunden aldrig kan se ett slut på. Den där ångesten som är så tryckande att det pulserar innanför huden. Jag upplever ångest i perioder. Ibland stark prestationsångest – den kommer oftast i samband med inaktivitet som när jag ligger hemma sjuk eller de första dagarna efter en längre semester eller ledighet. Det är något med känslan av att det alltid finns någon som gör mer, är bättre, gör större saker osv som får mig att känna mig blasé och så oerhört liten. Andra dagar kan jag kliva upp pigg som en sol för att en timme senare falla ner som en sladdrig tunnpannkaka - rakt ner i ett svart ångesthål. Ofta hinner jag inte fatta vad som hände innan hela jag är uppslukad av trögflytande ångestsmörjan och kippar efter luft. De dagarna är det inte mycket som hjälper. Och då har vi inte ens pratat om den värsta sortens ångest som jag upplevt - panikångesten. . Jag vill att vi diskuterar ångest i det här inlägget. Berätta om er ångest. När upplever ni den? Vad gör ni när den tar er? Vad triggar den? Har ni lyckats vända på den? Passa på att skriva av er om ni vill och har ni tips får ni gärna dela med er. Det här inlägget är tillägnad den förbaskade ångesten helt enkelt.
