Ahhhhh där är den igen! Den skälvande känslan av vårångest som fullständigt tar över. Mmmmm ... obehaget. Jag har haft vårångest så länge jag kan minnas. De tidigaste minnena är från skoltiden där varje vår upplevdes likadant (läs vidrigt). Hela jag ville fly utan att förstå varför. Sökte mig långt in i de mörkaste korridorerna när de andra eleverna trängdes på gården för att lapa solstrålar. Då förstod jag inte vad som hände i mig utan försökte bara hantera det. Det var först senare i samband med min sjukskrivning för utmattningsdepression som jag började lära mig om ångest och årstidsbunden ångest och kunde lägga pusslet. Nu för tiden gör medvetenhet och ett gäng verktyg att jag inte lider av det på samma sätt, även om det alltid smyger sig på under vårens första riktiga dagar. Utvecklar vad som hjälpt mig i ett eget inlägg. Någon mer som upplever vårångest med allt vad den innebär? Läs även: Om varför våren är skitjobbig för migLäs även: Plötsligt kom vårångesten
