Herrejävlar vad den lamslog mig. Ångesten. Sorgen. Från att ha känt mig inget speciellt och lite trött så kom den nu och tog mig helt kompromisslöst. Omfamnar mig. Rider mig. Är i mig. Det var en stund sedan det var på den här nivån. Har sällan skådat ett sådant neutralt och besvärat ansiktsuttryck i spegeln. Eller det är ju en uppenbar lögn eftersom ångesten funnits vid min sida i så många år. Men av någon märklig anledning så är det fortfarande som att jag glömmer den litegrann när det är en längre period mellan tillfällen den äter mig. Dränerar. Gick till gymmet eftersom jag längtade efter att få ta i. Visste redan när jag snörade av mig skorna och blippade skorna att det skulle åt skogen. Försökte vända tankarna till att det ju är så befriande och förlösande att träna när man har ångest eftersom det kan hjälpa till att putta den en bit bort. Men eftersom jag nu precis blev omfamnad av den så var det omöjligt. För tidigt att försöka bota den med träning. Så gick planlöst runt och utförde rörelser, lyft och svingar i 17 minuter. Ångesten blev enbart värre. Så skrapade ihop mig och gick hem istället. Det är som att hela min kropp skriker på mig. Magen ser ut som att den är gravid i någon sen vecka. Tröttheten pockar. Det frodas gaser. Nu ska det ätas och vältras i det som är nu. Imorgon är en ny dag.
