Ni delade intressanta tankar i kommentarsfältet till inlägget om att ta ansvar för sitt välmående. Någon påpekade det omöjliga i att ta ansvar när man t.ex. lider av psykisk ohälsa och att då inte orka. Jag förstår precis. Det fanns stunder i min utbrändhet där ansvar var det sista jag orkade eller klarade att ta. Och ibland räcker det ju tyvärr inte med att ta sitt ansvar, speciellt inte när det handlar om sjukdom och psykisk ohälsa där andra faktorer som behandling, vård och yttre faktorer påverkar enormt. Men även där så tvingas vi ju ta ansvar för den situationen. Som det där förbannade uttrycket "man måste vara frisk för att vara sjuk" som menar just det, vi måste orka ligga på och ta det där ansvaret för att man ska få rätt hjälp. Det borde inte vara så, men det är mångas verklighet. Mitt inlägg om att ta ansvar för sitt välmående handlade mer om livet, inte så mycket om när man är sjuk. Men det ger såklart intressanta perspektiv och även där är det relevant. Jag minns hur jag i min sjukskrivning pendlade mellan att ibland orka ta ansvar i form av att boka en tid till något som jag hoppades skulle hjälpa mig framåt - som ännu en terapitid, som att prova akupunktur, som att få remiss till samtal. Sedan följde perioder av att inte orka eller kunna ta något ansvar alls. Och ibland var det att ta ansvar genom att berätta för Kim eller någon vän hur illa det egentligen var ställt, att det gått bakåt, att jag hade haft en panikångestattack där jag satt i badrummet och skrek i en handduk. Ansvar kan se ut på olika sätt, stort som smått. Fortsätt gärna dela era tankar, det är så intressant att läsa. Jag fortsätter gärna skriva om det här. Kram!
