Såhär några dagar in i semestern så börjar det kännas i kroppen. En trötthet och lunk smyger sig på och utan att det riktigt märks så slutar en att reflektera över tiden och vilken dag det är. Dagarna flyter på och vi gör inte så mycket – eller rättare sagt så gör vi ungefär det som vi alltid gör när vi är här i sommarstugan. Fikar, går morgonpromenaden, vilar i solen, spelar spel igen och igen, tränar, läser, umgås, spejar ut över sjön och ja, äter saker. Jag vet inte om det är något ovanligt men jag bär på en hel hög med tankar som drabbar mig med jämna mellanrum. Om livet som förälder. Om hur vi ska få ihop vår nya vardag med mitt jobb som aldrig går att stänga av och logga ut helt från. Om att orka fortsätta ta sig framåt i karriären. Om prestationsångest. Om hur jag vill vara som mamma. Om livet i stort och i smått. De senaste dagarna har jag sneglat mycket på mina duktiga kollegor i bloggbranschen och känt mig liten. Får påminna mig om att det är semester, sommar och att det är meningen att jag mentalt ska checka ut från bloggbubblan. Och att det jag gör räcker. Men ibland snärjer sig en liten elak tanke fast och suger energi, tanken om att jag inte längre räcker till. Att det som vart mitt jobb och trygghet så länge inte kommer att räcka längre. Att jag är passé. Jag försöker tala mig själv till rätta och förklara för den där elakingen att det inte är läge. Nu behöver jag samla kraft och få pausa allt – även prestationsångesten och känslan av otillräcklighet.
