Vad i helvete pågår. Muttrande och bytte kläder igen och igen. Varenda plagg skapade obehag i kroppen. PMS tänkte jag. Det är ju snart mens så helt rimligt att det känns lite sådär. Men det stannade inte vid den vanliga "känner mig ful"-känslan. Allt jag tog på mig och allt jag försökte skapade ett överväldigande obehag inifrån. Som en pulserande våg. Kli inuti. Plötsligt kraftlös och fullständigt dränerad. Ah. Fan. Blickade mot ljuset som fullkomligt vällde in genom köksfönstret och fattade: Våren. Vårångesten är här. Den har inte varit så massiv de senaste åren, mer hanterbar. Men nu, när jag stod i en pöl av hopplöshet, skav och ratade klädesplagg så landade det. Hade det här varit för några år sedan hade jag aldrig tagit mig utanför dörren en sådan här morgon. Då hade ångesten ägt mig. Idag är det annorlunda. Jobbet jag gjort har tack och lov gett andra förutsättningar. Så snart jag insåg att det var vårångest kom kraften tillbaka och jag kunde agera. Ta mig själv i handen och göra det jag vet behövs i det läget. Tog ett djupt andetag och började om. Valde kläder jag vet känns sköna och är färgglada - mår alltid bättre i färgglada kläder. Satte hatt på huvudet, de ger en känsla av lugn och att kunna gömma mig lite. Pratade med mig själv om vilka alternativ som fanns: Att strunta i att åka till kontoret och jobba hemifrån är det sista jag behöver i ett sådant läge. Som extrovert behöver jag ut och ha människor omkring mig. Cyklade in till stan, lyfte näsan mot solen och fokuserade på hur den värmde. Smsade min projektledare Sjödén och berättade status och ringde någon som gör mig glad och trygg. Rullade fram i behaglig takt och blickade ut över vattnet som glittrade. Landade på kontoret och pratade om hur gött det är med popcorn med Greta i repan. Tog en kaffe och öppnade datorn. Nu är jag här. Med en helt annan känsla. Sjödén är här, vi är här. Hjälpte mig själv genom en stund som för några år sedan totalt hade golvat och förstört. Tack. Läs även: Låt mig vrida på perspektiven!
