Det tog en stund innan jag fattade att det var ångesten som kom. Lika skoningslös som alltid. Det spelar ingen roll att jag haft ångest till och från i många år, ibland överrumplar den mig ändå som om det vore första gången. Många gånger vet jag att den smyger i mig i samma sekund som jag vaknar. Andra gånger, som idag, så går jag runt med en trötthet och något oidentifierbar känsla tills den väller över mig. Sväljer mig. Idag borde jag kanske förstått det tidigare. Hade saker som jag var sugen på att göra. Dra igång grejer. Måla listerna. Springa en runda. Men gick mest runt och tittade runt omkring mig. Flydde in i telefonen. Satt. Var inne på att det var trötthet efter veckan, vilket vore rimligt. Tog mig ut ur lägenheten först efter klockan 15 och så snart jag kom ut så öppnades ångestporten på riktigt. Som ett skyfall. Fortsatte gå trots att jag ville vända. Vet att frisk luft ändå lindrar. Kom hem och klev barfota på mattan och sträckte ut. Lät kroppen styra. Pulsen höjdes och tillslut kändes det lite bättre. Endorfinerna gjorde sitt. Det enda jag vet med min ångest är att den försvinner tillslut. Imorgon är en ny dag. Läs även: » "16 saker jag är oförmögen att göra när ångesten fyller mig"
