Som jag skrev förra veckan så har jag känt mig trött de senaste veckorna. Sådär att kroppen blev tröttare och tröttare för varje dag som gick trots att jag vilade - och för mig som ex-utbränd så är det en skrämmande insikt. Jag var redo att bli orolig för att jag tagit på mig för mycket och gått över någon gräns när jag insåg det: Det är mitt eget ansvar att vända det här nu. Det är mitt eget förbannade ansvar att ta hand om mig själv och inte utsätta min kropp för skada igen. Jag har inte tagit mig såhär långt, till ett friskt liv, för att bryta ner mig själv och gå tillbaka till gamla mönster. Det hade varit så lätt att fortsätta köra på i ett högt tempo. Inte förändra något. Dra på sig offerkoftan och inte låtsas om det faktum att kroppen började skicka de där första varningssignalerna. Ignorera. Men är det något jag lärt mig av min sjukskrivning, utmattning, rehab och vägen tillbaka så är det att jag - för resten av mitt liv - har ett ännu större ansvar att ta hand om mig själv. Och att be om hjälp när det behövs. Till skillnad mot tidigare i livet så svarade jag nu direkt på den här tröttheten. Pratade med Kim och konstaterade att vi behöver förändra något här hemma. Bad min koordinator Elin att hålla kalendern luftigare framöver och vi pusslade så några dagar blev fria direkt. Jag bokade av ett lunchmöte i fredags och var istället utomhus med en vän hela dagen. Fick sova ut i lördags. Och jag har vilat och tagit det väldigt lugnt. Och min kropp svarar! Idag känner jag mig lite starkare. Jag fick varningssignalerna, gav kroppen vad den efterfrågade och kroppen svarade. Tack!
