Jag blir tokig på mitt dåliga minne. Det är inte klokt att en 28 årig person har minne som en 85 åring. Det är ännu ett men efter att jag var sjuk i utmattningsdepression, för snart fem år sedan. Ibland inbillar jag mig att minnet är ännu sämre nu än när jag faktiskt var sjuk. Det är främst närminnet som är drabbat. Exempel: Skriver en lista på det som ska inhandlas. Går förbi tvättmaskinen, lägger i en tvätt och ser att vi behöver mer tvättmedel. Tänker att jag ska skriva upp det. Går till köket och lappen skriver ner något annat jag kommit på under de få metrarna mellan badrum och kök. Glömmer att skriva upp tvättmedel. Kommer till affären, plockar på mig det på listan, blicken fastnar vid hyllorna för rengöringsmedel, tvättmedel, diskmedel etc, men jag minns inte om det var något där jag behövde. Fortsätter några varv i affären, passerar den hyllan igen, stirrar snabbt på den igen - utan att komma på vad det är. Funderar på diskmedel, men det hade vi väl hemma? Handlar klart, betalar och går hem. Packar upp och fortsätter med dagens arbetsuppgifter. Sen, fem timmar senare när jag igen står vid tvättmaskinen så ser jag att den nästan tomma påsen med tvättmedel ligger slängd efter att jag hållit i den för att komma ihåg att skriva upp det på listan. Och först då slår det mig att jag ju glömde att köpa tvättmedel. Det är inte en big deal att missa att köpa något i affären, men det här händer mig så gott dagligen och är bara ett litet exempel på hur jag virrar runt i min vardag och förlorar - minnet sviker gång på gång. Och det gör mig ledsen. Den förbaskade utbrändheten har förstört mitt minne (och synen men det tar vi i ett annat inlägg). Och det påverkar mig så gott som dagligen i mitt arbete, vardag och relationer - främst med Kim som får stå ut med att jag inte minns saker och han får påminna igen och igen, och min frustration när jag bestämt nekar något som han visst sagt innan. Ibland har jag svurit på att jag aldrig hört det han säger innan. Och det är det som är så skrämmande. Teoretiskt så förstår jag att han visst har sagt det han säger, men i mitt minne är det helt tomt. Totalt borta. Ibland har jag kommit så pass långt att jag kan plocka fram det bra i allt som jag lärt mig och fått tack vare att jag var sjuk i utmattningsdepression 2012. Men ibland, som nu, så blir jag ledsen och frustrerad över allt den tog och förstörde.
