Efter att ha läst några kommentarer på förra inlägget så inser jag att min poäng kanske blev otydlig. Jag uppmuntrar inte till att sluta prata om NÄR vi är stressade och mår dåligt av det. Självklart inte! Jag har ju själv lyft och pratat om min psykiska ohälsa (utbrändhet och ångest) i sju års tid. Poängen var att jag tycker att vi borde sluta använda ordet stress som någon vardaglig benämning på att vi har mycket att göra, eller att vi bara haft en vanlig dag eller att vi är lite jäktade. För det är en skillnad. Vi pratar som om grundläget för en människa är att vara stressad. Och vi pratar enbart i termerna om att vi är så stressade hela tiden - även när det kanske handlar om en vanlig dag eller en jäktad dag. För att det förmedlas att vi SKA vara stressade för att duga, räknas och typ existera. Alltså - när man väl är stressad och mår dåligt av det, då ska man självklart prata och berätta och be om hjälp och verkligen göra vad man kan för att förändra det. För det är ju något annat. Då har det gått och blivit ohälsa. Jag pratar om den vardagliga jargongen där vi hela tiden uttrycker STRESS som något coolt. För mig är det också tydligt att om jag hela tiden berättar för mig själv hur stressigt det är under dagen så blir det värre. Då hamnar fokus på att jag är stressad istället för att försöka skapa ett lugn. Är ni med?
