Hade en enda ambition med det här jullovet - att känna mig utvilad när jag kom tillbaka till jobbet. Just nu känns det frustrerande avlägset då jag känner mig tröttare än på länge. Är helt slut för att vara ärlig. Har mörka ringar under ögonen, svårt att vakna till liv på morgonen, får släpa mig upp, har dålig energi under dagarna och blir märkbart trött tidigt på kvällarna. Tecken som är ovanliga när jag mår bra. Och jag märkte idag att det bubblar en frustration kring den här tröttheten. Har en pågående dialog i huvudet där jag försöker att resonera med mig själv. Förstår ju att det är helt RIMLIGT att jag känner såhär nu. Vi vet ju att saker tenderar att komma efteråt. Förra årets två flyttar, separation, skilsmässa, sorg, renovering plus jobb och det nya livet som ensamstående plus karriärens hittills största uppdrag plus första julen utan Edith och det faktum att jag nog aldrig sovit så lite och så dåligt som det här året med tanke på allt som hänt - det behöver såklart få ta ut sin rätt någon gång. Jag fattar det. Ändå får jag kämpa med att acceptera det och vara i det. VILL INTE känna såhär nu när en stor del av mig äntligen börjar se ett ljus i mitt mående. Hade ungefär två veckor där i slutet på november då jag kände mig i en sådan jädra i balans. En fantastisk känsla. Och såklart så bidrog det säkert till att jag då orkade börja släppa fram allt det där som fått vänta under hösten då saker bara behövt göras och fixas och ordnas. Allt det känslomässiga släpar efter. Gråten har inte gråtits ut. Känslor behöver bearbetas. Tröttheten måste få vara här nu. Skriver nog det här mest till mig själv - hör du det fia, det är helt jädra rimligt och väntat och viktigt att du är trött nu. Fatta det och sluta kämpa emot ...
