Har nyligen kommit hem efter att ha tränat med Lovisa. Hon lät mig använda stresshormonerna som krigar i kroppen till något positivt i form av tunga lyft. Vi värmde upp med pinne, körde marklyft, benböj, utfall med rotation och frivändning. Lassade på vikter och upprepade. Jag svettades, kände mig obalanserad och stod plötsligt med tårar strömmande ner för kinderna. Valde mellan att ge upp, gråta ut i hennes famn och släppa fram all skit eller helt enkelt bita ihop och fortsätta. Jag blev förbannad och fortsatte. Torkade tårarna, bet ihop och lyfte 70 kg i marklyft, barfota och bara sådär. Eftersom min kropp fortfarande håller på att hitta tillbaka efter utmattningdepressionen är det ett under för mig att jag lyfte mer än min kroppsvikt. Det är två år sedan jag blev sjuk och var stark. Jag har kommit en bra bit på väg men har fortfarande alldeles för lite muskelmassa och är för tunn. Ändå klarade jag det här. Fyfan vad coolt! Så high five! Kom ihåg, att även om träningen känns piss ibland, även om vi börjar gråta under passet eller känner oss hindrade av mentala blockeringar så har vi ändå ett val och en chans att fortsätta. Ibland kan det bästa beslutet vara att torka tårarna, bli förbannad och visa för sig själv att jag kan.
