Nu när livet är fullt av bebis, husbygge, jobb och allt annat som händer, sker och dyker upp är behovet av micropauser stort. Kommer på mig själv med att zoona ut lite överallt nu för tiden och blir glad varje gång jag märker att jag mer eller mindre omedvetet unnat mig en liten micropaus.Sitta i soffan och amma: pausar. Bebis sover-promenad: pausar. Barnen är tillfälligt nöjda och underhåller sig själva: SITT STILL RÖR DIG INTE NJUT AV PAUS hehe. Tareq kommer hem: lämna över och pausa. ... och så vidare. Just det där att inte avbryta ett barn/bebis som underhåller sig själv oavsett vad man tänkt göra istället är något jag håller hårt i. Glömmer aldrig när jag förstod att det var en grej första gången: Edith var strax över ett år och vi var på väg ut på promenad, påklädda och medan jag satte på mig skorna hittade hon klossar som hon började bygga torn med. I vanliga fall hade jag sagt åt henne att komma och fortsätta ut, men den gången stannade jag upp och avvaktade. Edith fortsatte leka och det var som att hela jag slappnade av, pausade. Utan att jag märkte det gled jag långsamt längs väggen till en halvliggande position på hallgolvet, fullt påklädd och lycklig över pausen som gavs - och snart började jag upptäcka massor av sådana tillfällen. De fanns där hela tiden när jag inte längre bara fortsatte som planerat.
