Jag har vetat länge att utbrändhet skadar hjärnan och har flera gånger läst artiklar med rubriker som "utmattning ger mätbara skador på hjärnan". I Hjärnstark förklarar Anders Hansen det som att hippocampus (en viktig del av hjärnan som också beskrivs som "bromsen") faktisk krymper och blir mindre. Jag har ju varit utbränd. Har jag då kopplat ihop dessa rubriker med mig själv och förstått att det innebär att även min hjärna är skadad av sjukdomen? Nej. Oklart varför. Kanske för att det känns för bisarrt för att ens ta i. Eller för att jag inte vill veta av att det skulle vara så illa. Men jag vet ju att det är så. Det märks så tydligt. Varje dag sedan jag blev utbränd och sjukskriven så har livet handlat om att anpassa sig efter sjukdomen - och så är det fortfarande trots att det i sommar är 8 år sedan jag blev sjuk. Den här hösten har både jag och Kim märkt att mitt minne försämrats radikalt. Antagligen på grund av kombinationen barn plus högpresterande jobb. Jag glömmer nästan allt. Få saker stannar kvar. Någon säger "kom ihåg att ta med och posta det här brevet". Jag säger ja och efter trettio sekunder så är det totalt raderat ur mitt medvetande. Alltså, på riktigt raderat. Det finns inte. Jag vet inte hur många gånger jag burit runt på saker i väskan i flera dagar eftersom jag t.ex. lägger i något som ska till kontoret men sedan glömmer att det ligger där så det åker med hem igen. En annan grej är att jag är mer disträ än vanligt och jag ser inte saker. Som häromkvällen när jag har glömt choklad som jag köpt i vagnen. Går ner till vagnrummet för att leta, letar och hittar den inte. Kommer upp till lägenheten och börjar leta i lådor och frågar Kim om han tagit med den upp. Det har han inte så han går ner till vagnrummet för att titta i vagnen igen - och chokladen ligger ju där. Men av någon märklig anledning så ser jag den inte trots att jag letar. Och alla gånger som jag springer fram och tillbaka i lägenheten för att jag först glömt Ediths vantar, går för att hämta dem, ser något annat jag behöver så tar det istället, går tillbaka utan Ediths vantar och kommer inte på att jag fortfarande inte har dem förrän jag är i hissen och då måste springa in igen. Och att jag sa till min projektledare Elin att hon ska få en företagstelefon på vårt utvecklingssamtal i september. I början på december (!) kommer jag på att jag lovat henne det och blir så arg på mig själv. Det har alltså vart raderat ur mitt minne i tre månader. För det är verkligen så att saker försvinner ur mitt medvetande i samma sekund som jag skiftar fokus. JAG HATAR DET HÄR och det är så fruktansvärt frustrerande och skamfyllt. Jag är 30 år gammal och mitt minne fungerar inte. Hur fasen ska det bli när jag är 60 ... det här gör mig så ledsen och det är först nu som jag insett att min utbrändhet gav mig en hjärnskada. Frågan är om det någonsin kommer att återhämta sig eller om det är såhär det kommer vara jämt.
