"Nu räcker det, nu orkar jag inte mer" - hörde jag mig själv säga innan klockan slagit lunchtid. Det startade redan på kvällen, något dök upp som verkade omöjligt att hitta en lösning på. Den frustrerade känslan höll i sig till morgonen och ingen lösning verkade finnas inom räckhåll. En annan grej körde ihop sig, bilen startade inte, vattnet hade frusit i ledningarna och det dök upp dåliga nyheter, potentiella dåliga nyheter och så fortsatte det förmiddagen igenom. En klassisk sådan dag. AAhaaaapppppppp djupa andetag i fyrkant ett två tre fyr. I sådana lägen är det bara att hålla i sig och försöka hitta distans till saker och ting. Lättare sagt än gjort när man har familjemedlemmar på sjukhus och oro för andra man bryr sig om pockar på, så den vanligtvis balanserade grunden vacklar något. Den här dagen behövde jag både gråta, vara i känslan av att den här skitförmiddagen sög musten ur mig, ta en lunchpromenad fast tiden inte riktigt fanns och noggrant sortera känslor och fakta i huvudet. Sakta lugnade det sig och axlarna sjönk lite till. Det är i sådana här lägen jag märker mest skillnad på relationen till mig själv nu mot förr. Nu jobbar jag med mig själv i det som är, kämpar inte emot och agerar omtänksamt. Förr lade jag locket på, körde vidare och blockade vilket ledde till jobbigare konsekvenser sen. Och påminner mig om att även om dagen började svårt går den fortfarande att vända. Läs även: Listan med humörhöjare💘