Någon sa "det känns som att jag sprungit så länge" och det är precis så jag känner. Livet är liksom alltid fullt på något sätt. Vet inte hur många gånger jag och Kim säger "åh om man bara kunde sätta sig i soffan och ta det lite lugnt nu", men det är sällan det händer. Och vissa grejer tar mycket tid nu och fortsättningsvis, som att vi har ett barn och två egna företag. Att vi har flyttat tar mycket tid nu för att få klart allt med inredning och möbler (Kim står och stryker gardiner till Ediths rum as we speak), men det finns det ju ett slut på. Det är mer det här planerande som kräver mycket tid. Men det är svårt att komma undan planering med familj i andra städer. Och vi har turen att ha ett stort umgånge med många vänner som vi ju vill träffa ofta. Frågan om hur man får ihop allt utan att känna sig otillräcklig ligger ständigt i huvudet. Man får väl bara inse att det inte går ihop om man inte aktivt väljer att leva ett annat liv. Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, bara skriva ner det jag går och tänker på. Längtar verkligen efter mer lugn och tid att njuta av allt det fantastiska som livet hittills gett mig. Men för att återknyta till rubriken om att vilja förändra mitt liv. Förändringen just nu får vara att boka upp så lite som möjligt på helgerna och slippa öppna datorn på kvällarna. På sikt vill jag landa i att det faktiskt är okej att träffa sina vänner någon gång i månaden, speciellt när man har barn. Men det får jag jobba mer med, har någon orealistisk press på mig själv kring det här som jag inte verkar bli av med så lätt. Någon som känner igen sig? Har ni några smarta "livsregler" eller rutiner som ni lever efter och underlättar livet? Älskar tanken på UnderbaraClaras matlag som de har med sina vänner. De turas om att ses hemma hos varandra och alla hjälps åt att laga någon enkel mat och det är kravlöst häng. Drömmen!
