En av de största sorgerna med min sjukdom har varit det här med morgonen. Sedan jag blev utbränd för snart två år sedan har morgonen vart förknippat med stress, ångest och totalt mörker. Många gånger har jag inte tagit mig upp före lunch trots halva dygn med sömn och under sjukdomstiden har jag blivit allt mer kvällsmänniska. Det kan låta banalt men att gå från att studsa upp från sängen i gryningen, älska att gå ut på tidiga promenader och insupa det första solljuset och alltid njuta av morgonens första timmar till att vara heldäckad och bli människa först fram mot kvällen är slitande. Det är ju en viktig del av den person jag var. Förstå min glädje när jag för ett par månader sedan började leva på morgonen igen. Jag går beslutsamt och förvånansvärt lätt upp halv sju och ser lyckligt gryningen bli min vän igen. Tänk att en sådan liten sak som att känna "jag är morgonpigg igen" kan få en att känna tung lycka. Det är fantastiskt och ett viktigt steg mot att bli frisk på riktigt. För det ska jag fan bli, frisk. Jag vet nu att jag vågar.
