Augusti är speciellt för mig av många anledningar. Dels för att det är en av mina absoluta favoritmånader och dels för att det har vart en månad för nya steg och insikter. Det var den här tiden för två år sedan som jag börjar fatta att jag var sjuk. Att det inte skulle gå att komma tillbaka till jobbet som att ingenting hade hänt efter "bara" åtta veckor sjukskrivning. Det var då jag valde att gå till en tilldelad psykolog för sista gången för att hon friskförklarade mig just när jag själv började förstå att jag var sjuk. Förra årets version av augusti bestod av glädje. Jag började jobba från ett kontor tre dagar i veckan och kände mig starkare än på länge. Började känna mig mer och mer normal. Jag provade att träna mer ordentligt och kände att jag nu tagit gigantiska steg framåt, äntligen. Skrev det HÄR inlägget och kände att nu, nu ska jag fasen klara mig igenom det här. Idag, 26 augusti ytterligare ett år senare har min sjukdom passerats och jag känner mig genuint frisk. Tillräckligt stark för att känna att jag är mig själv igen. Sitter på ett cafe med en rejäl kanelbulle och skriver. Ser en man i hörnet och tittar in i hans tomma ögon. Ser det han så gärna vill dölja, att han går igenom samma sak. Känner att jag även om jag är starkare nu så kommer jag aldrig någonsin att glömma de dagarna då livet svek. Jag går sakta vidare men det kommer alltid finnas kvar inuti. Och vi som upplever den här typen av psykisk ohälsa, vi kommer för alltid att känna igen det i varandras ögon. ,. foto av Erik Dilexit.
