Jag pratade med en vän om att stanna på sitt jobb eller ej. Hon sa något i stil med "jo, men jag klarar ju av det". Ja, du klarar av det. Men vad kostar det? Det fick mig att tänka på hur ofta man gör så mot sig själv. Biter ihop och klarar av saker utan att tänka att det är ett alternativ att göra annorlunda. Man tänker bara på att det går att lösa - inte på hur mycket det tär eller drar ner en. Visst kan min vän fortsätta pressa sig iväg till en arbetsplats som hon klarar av, men inte mår bra av. Men vad blir resultatet i det långa loppet? Jag var i en sådan vänskap. Det funkade och vi hade vart vänner länge, men vänskapen tärde och tog enormt mycket mer än det gav. Men jag bet ihop och tänkte inte att det var ett alternativ att inte vara vänner längre. Tills jag insåg att jo, det finns ju faktiskt andra vägar även om det känns väldigt sorgligt och jobbigt. Jag vill nog mest lyfta det här som min vän sa. Vi måste inte bara klara av saker. Det här får blir en liten påminnelse om att vi inte alltid måste bita ihop.
