Låt oss prata om den där stressen. Eller rättare sagt det där vi låter bli att göra när vi är förblindade av hög puls och stresshormoner i blodet. Vi skiter i att fylla på. Att stanna upp ge oss den där lilla kraften. Vi kastar oss runt de flesta utmaningar, gasar och hastar. Glömmer att ge tillbaka av den energin vi kör slut på. Tömmer batterierna och tänker att minsta motstånd är ett berg. Som att glömma halsduken när vi redan låst ytterdörren. Istället för att låsa upp och plocka den från byrålådan kastar vi oss ut, i kylan, utan halsduk, för att vi tror att det skulle kosta för mycket att vända. Vi låter bli att gå ut och visa näsan för solen på lunchen, tuggar slarvigt vid skrivbordet i en vision om att vi blir effektivare där vi sitter. Skiter i att stanna upp och le när bussen åker i från oss och ger oss två eller sex minuters väntan på nästa. Blir förblindande av stressen och känner sura känslor, blir försurade i hela kroppen, låter svett bryta fram och det vi inte kan påverka blir ännu ett berg. Så, nästa gång du känner dig stressad. Har mycket att göra och hastar runt. Tillåt dig att stanna upp. Hämta halsduken, se bussen som åker runt hörnet utan dig som en välsignelse. En chans att luta huvudet mot solens varma strålar och andas i exakt två minuter i väntan på nästa buss. Vi hinner. ,. och ett par varma bilder från Fiji på det.
