Postade ett inlägg på instagram om mitt håravfall (det är i samarbete med Haritalk: Se här om du vill) och gudars vilken respons! Vi måste måste måste måste måste - brukar sällan använda ordet måste men nu är det det enda rätta för vi måste måste måste bli bättre på att berätta om vad vi går igenom. Att mitt hår mår dåligt nu är för mig helt rimligt. Kroppen är ju så finurlig att den prioriterar vad den behöver för att ta oss igenom olika saker och hår, hud och naglar är inte direkt högt upp på priolistan. Så när saker börja lugna ner sig och vi upplever att vi på många sätt mår bättre, ja det är först då som vi upplever ett bakslag med hud, hår och naglar. För att det finns utrymme först då. Men alltså responsen. Redan nu är det nästan 80 kommentarer som berättar att de på något sätt känner igen sig. Många skriver i DM att de inte gjort kopplingen mellan att jobbiga saker i livet hänt och att håret är skit fören de såg mitt inlägg. Det är så vanligt. Av någon anledning så är det relativt ovanligt att prata om kvinnligt håravfall, låt oss gemensamt försöka ändra på det. Fick också en härlig kommentar om att jag antagligen har en ätstörning därav att jag tappar håret eftersom jag tydligen "äter en kost med för lite fett och kolhydrater" och "ser så mager ut". Personen skriver "vill inte vara elak, bara ärlig". Det är typ 173527 gången som jag får någon form av diagnos lagd på mig sedan jag började berätta om hur separationen påverkat mitt mående. Främlingar har med tvärsäkerhet informerat mig om att jag har ätstörningar, någon Vata-obalans, har fel på hormonerna, är utmattad, sköldkörteln, någon bokstavskombination med mera med mera. Det grundar sig kanske i någon form av omtanke, men framförs inte så ofta så. Att tvärsäkert ge en främmande människa en diagnos eller ett "råd i all välmening", vi kan väl hoppa över det. Puh. Så. En vän frågade mig hur jag mår idag och jag svarade något i stil med att jag mår bra - och att processen fortgår vilket är jobbigt och tärande på olika sätt, men också rimligt. För ungefär så känns det. Det är en process som jag behöver ta mig igenom och allt är i sin ordning. Jag behöver känna alla olika känslor, gå igenom alla olika stadier och uppleva allt som en skilsmässa innebär för att kunna gå vidare. Det innebär att må dåligt eller vara slutkörd eller vara fylld av sorg eller att kroppen reagerar på olika sätt - och det innebär också att det är precis som det ska vara såhär ett halvår efter att livet ändras dramatiskt. Läs även: → Om varför våren är skitjobbig för mig
