Vi närmar oss ett nytt år och ett nytt decennium. Jag hade inte riktigt fattat hur mycket jag uppskattar det förens jag verkligen tog in det och nu gör det mig glad när jag tänker på det. Ett nytt decennium. Det gör att det känns helt rimligt att sammanfatta de 10 åren som varit. Ett bokslut för de första 10 åren i mitt vuxna liv. Här är 10 saker som definierat mitt decennium, utan inbördes ordning. Identitet. Ser att jag sökt och famlat och letat och trott väldigt mycket de här åren. Sökt min identitet. Vem jag är. Länge var basen i min identitet "den utbrända" eller "hon som varit utbränd". Jag satt ihop med min utbrändhet. Jag famlade i om jag var extrovert eller introvert eller kanske det där mellanläget som visst heter ambivert. Jag körde över mig själv med valda sanningar om allt jag är dålig på, inte passar i, inte kan och inte gör. Jag stängde av. Jag blev mamma och klev in i mammarollen. Nu börjar jag kanske landa i det som är jag. Eller jag har åtminstone ringat in det och förstår vart jag är på väg. Det ger både frihetskänslor och trygghet. Integritet. Jag skulle säga att jag klev in i det här decenniet med bristande integritet. Var på väg att skriva "utan" men det kändes väl hårt. Bristande. Nu är den på många sätt grundad. Ombyggd. Tryggare. Integriteten bor i mig nu, den satt utanpå mig innan. Edith - att få bli hennes mamma. Det mest omfattande. Det är nästan omöjligt att försöka sätta ord på vad ett barn gör med en, eller snarare vad hon, min dotter gör med mig. Ser mig själv utifrån ibland. Hur stoltheten över detta barn lyser så starkt. Hur djup min kärlek till henne är. Hur slitigt det än kan kännas ibland så är belöningen alltid blixtsnabb. All världens klyschor passar här. Vad i helvete var ens meningen med mitt liv innan jag fick uppleva det med henne. Ofattbart. Den ständiga förändringen. 6 flyttar, starta eget företag, sjukskrivning, anställa, byta arbetsplats/kontor 6 gånger, bröllop, graviditet, jobba med bebis, säga upp uppdrag, signa nya uppdrag, byta bloggplattform 7 gånger, skilsmässa och så vidare. Ingenting har stått still särskilt länge de här åren. Ständig förändring, ofta på flera plan samtidigt. Och det tog mig alla dessa år innan jag på riktigt förstod att jag tycker om, trivs med, vill ha och själv orsakar den. Behöver den. Jag blir trygg av förändring. Det får mig att känna mig levande och stimulerad. Företagandet. Det är svårt att lägga tillräckligt med tyngd i dessa ord, men jag trodde aldrig någonsin att jag skulle driva ett företag. Att jag hade ett sådant driv i mig. Att jag skulle kunna leva ett sådant liv. Oklart varför. Kanske brist på förebilder i form av företagare i min direkta närhet när jag växte upp, men det enda som fanns i mitt huvud var att hitta en anställning någonstans. Det har aldrig funnits på kartan att jag skulle ens försöka starta eget. Men när det skedde (mycket tack vare stöd och uppmuntran från min ex-man, tack Kim!) så har något sällan känts så självklart. Och företagandet har stärkt mig på alla sätt. Det utmanar mig. Tvingar mig att växa. Att inte stanna upp. Ge mig utlopp för kreativitet. Utbildar mig och massor mer. Är så förbannat tacksam över att det blev såhär. Min personliga utveckling. Den ja. Om jag tänker på de senaste tio åren och vad de gjort med min person så tänker jag på ordet "läka". De här tio åren har läkt mig. Läker mig fortfarande. Och då menar jag både läker i form av t.ex. uppenbart trauma som den psykiska misshandel som min värdmamma ägnade sig åt i USA, men även att läka i form av att hitta tillbaka till mig själv. Vi lär oss ju så tidigt att separeras från oss själva och bara göra. Känna mindre. Vara som alla andra. De här tio åren har handlat mycket om att jobba (verkligen ingen underdrift) på att hitta tillbaka in i mig själv igen. Beskrev det för någon terapeut någon gång, att jag kände mig som att jag alltid försökt pressa in mig i fel passform och som att jag har två personligheter. Det känner jag mer och mer sällan. Min utmattningsdepression. Det som tog över mitt liv på alla sätt som 24 åring och många år därefter. Att jag tillslut blev sjuk förändrade allt. Och jag behövde gå igenom det här för att börja hitta hem till mig själv igen. Det har varit ett vidrigt helvete rakt igenom. Ibland i perioder, ibland konstant. Men utan det så hade jag inte kommit hit idag. Och det handlar inte bara om mig. Tack vare den så har jag fått en röst i debatten om psykisk ohälsa som jag är så ofantligt stolt och ödmjuk inför. Tack vare den så har jag fått ta del av era upplevelser och berättelser. Fått ert företroende. Tack vare den så har jag något som är så mycket viktigare än mig själv att prata om i mina sociala medier - vilket definitivt är ett bränsle till att orka fortsätta. Relationer (och separation). Är djupt tacksam för de relationer som jag fått (och får) uppleva under de här tio åren. "PT-Fia" - Hur sammanfattar jag ens hur det som idag är namnet på mitt varumärke och företag har förändrat mitt liv? Det förändrade allt på alla sätt. Inte bara i form av en offentlighet utan i form av allt jag får uppleva, lära mig, göra, utmanas med, testa, utvecklas inom och utsättas för i mitt jobb. Tack vare mitt varumärke så får jag gå till ett jobb som på så många sätt är fantastiskt och jag känner att jag fortfarande bara har börjat. Är så förbannat tacksam för att min gamla kollega Jimmy som jag jobbade med i Oslo hörde av sig för att ta en fika i början på 2010. Utan den hade inget av det här hänt. Där och då berättade han att han skulle börja en utbildning till personlig tränare redan veckan efter och jag fick någon slags uppenbarelse, det närmaste jag kommit en religös sådan, och bara visste att jag tvunget måste hoppa på exakt samma direkt. Och så blev det och så vidare ... tack livet och Jimmy för detta! Ständigt lite utanför comfortzone. Jag har redan varit inne på det i allt ovan. Och jag har börjat förstå att jag behöver det för att må bra. Det här med att känna mig levande är något jag återkommer till och det triggas av förändring och att gå lite utanför bekvämligheten. 10 år. Ett decennium. Det får mig att känna att livet känns långt. Det är fint.
