Sa häromdagen att jag känner att den här hösten fått mig lite ur gängorna, har nämnt det några gånger, att jag längtat efter att landa mer inuti igen. Upplevde en helt annan kontakt med hela mitt väsen under våren och vet precis varför jag upplever det annorlunda nu. Det är i sin ordning. Först kände jag frustration över att ha tappat den grundkärnan lite men inser att det är onödigt hårt. Tar framförallt med mig tacksamhet över att min bas nu är att vara i kontakt - tidigare var jag alltid avstängd. Tacksamhet över att jag nu reagerar på att inte vara helt i kontakt - tidigare reagerade jag bara när jag inte lyckades stänga av och tvingades möta det jag skyddade mig ifrån. I alla faser av utveckling så kommer något bakslag och då är det lätt att se det som ett misslyckande. Fan jag som kommit så långt, nu backar jag igen. Minns det så väl från min sjukskrivning för utmattningsdepression. Varje litet steg bakåt var som en ocean av misslyckande, skuld och skam över att inte lyckas hålla i när jag väl tagit mig fram. Nu vet jag att bakslag är en självklar och viktig del av all form av process och utveckling. Det är i bakslaget - baksteget - som vi samlar ny kraft, får överblick och blir stärkt i att "juste, det var här jag var och här vill jag inte fortsätta vara", vilket ger kraft och mening för att fortsätta framåt. Ett bakslag är inte ett misslyckande, det är att ta sats och ladda för ännu ett steg i rätt riktning. Läs även: Kroppen svarar på vila - nu!
