Igår. Jag mötte min blick i spegeln och blev matt. Matt av de fortsatt trötta ögonen som mötte mig. Det mörka under mina ögon blir inte mindre. Och den där blicken. Hatar den blicken. Tomheten i den påminner mig om utmattningen. Och om förra året då jag var mitt i separation, beslut och kaos inuti. Den blicken är tillbaka. Inte så mycket för att jag mår dåligt, vet att jag är på rätt plats. Är trygg. Men är i en ny fas som jag inte trivs i. Antar att det är sorgen. Att det inte blev som det var tänkt. Allt som kommer ikapp när man stannar upp lite efter att ha sprungit länge i livet. För det har jag ju gjort. Hela förra året kändes som att springa utan att ens kunna välja att stanna. Under dagen resonerade jag med mig själv. Kanske borde jag styra cykeln hemåt och boka av dagen. Kanske borde jag det. Men nej. Gjorde det som var planerat. Men så dök inte min poddgäst upp. Jag fick tid. Universum ordnade det jag behövde åt mig. Min spontana reaktion var att sätta mig och fortsätta jobba. Eller göra ärenden. Men lika snabbt landade jag i att det enda jag behövde göra nu var att åka hem och lägga mig. Sova. Ta en sådan där powernap som folk pratar så kärleksfullt om men som jag aldrig gör. Så jag cyklade hem. Klädde av mig och kröp ner under krispiga lakan. Placerade spikmattan under nacken och somnade. När klockan ringde låg jag kvar. Somnade om. När jag gick upp strax efter klockan 18 var det lättare att andas. Och när jag bäddade ner mig för natten var det inte det minsta svårt att somna. Det är sömn som behövs nu. Sova och sörja och vara och acceptera för att sedan, tillslut vara på den platsen som jag vet kommer välkomna mig. Platsen där jag känner mig genuint påfylld igen. Den här massiva tröttheten är en del av läkningen. Sömn behövs nu. Läs även: → Bilder från min utbrändhet som jag inte visat tidigare
