Åh. Nu slog det mig att jag inte springer längre. Alltså, mentalt. Att jag börjar landa i det nya på riktigt. Jag minns hösten, där inför flytten och efter flytten när jag satt varje kväll med grejer som skulle FIXAS. Det var alltid något jädra papper som skulle skickas in, någon grej som behövdes ses över, något som skulle beställas, något som skulle lösas, något som skulle sorteras, något som skulle hitta sin nya plats (mer än jag själv som skulle hitta min nya plats i mitt nya liv). Jag minns hur liten jag många gånger kände mig. Som om jag ifrågasatte om jag verkligen skulle klara av det här. Jag har ju aldrig bott ensam. Än mindre ensam med mitt barn. Jag har aldrig stått själv på bostadslån. Jag har alltid varit två om allt, som man ju är i en relation. Jag ifrågasatte om jag verkligen kunde vara vuxen, om jag kunde klara allt det där. Men folk verkar ju klara det. Jag gick igenom mina vänner i huvudet och tänkte att ja, jo men om hon och han klarar av att bo ensamma och veta allt så borde ju jag klara det med. Tillslut så insåg jag också att man inte alls måste veta och kunna allt, man frågar någon som vet. Jag minns hur förbannat trött jag blev när jag sprang lite långsammare mot julen. Hur jag tvärdog när jag drog ner på tempot och stannade upp. Hur jag efter jullovet var mer slut och mer sorgsen än någonsin. Hur jag kom ut från toaletten på kontoret och sa till Elin "vet du, jag till och med ser annorlunda ut i den här tröttheten, den är så fysiskt påtaglig, ser du?!" och hon höll med. Sorgen och tröttheten tog sin plats. Nu är det april och jag är på en helt annan plats. Jag springer inte längre. Jag fixar grejer för att det är mysigt eller för att jag vill, inte för att det akut måste lösas. Det är inga bränder att släcka i livet som det var då. Är så förbannat tacksam över att en annan tid är nu. Att den här platsen fanns och väntade på mig efter allt det där andra. Läs även: → Ord rakt ur hjärtat: 2019 du prövade mig så jävla hårt
