Jag var på en ljuvligt bröllop i helgen. Förutom alla intryck, all kärlek och allt annat fint som bröllop innebär så var det en sak som fastnade hos mig. I en av pauserna mellan alla tal så kom en moster/faster fram och utbrast "det är så fint, det här med att de vågar prata om känslor, och att de berättar om när de mått dåligt och tar med det i talet. Det är så modigt! Det gjorde inte vi i vår generation när vi gifte oss, vi pratar ju aldrig om känslor". Och det är ju precis så. Vi pratar helst inte om känslor. Oavsett vilken generation man tillhör så är ju känslor och känsliga saker sådant som lätt sopas under mattan. Vi lär oss tidigt att gaska upp oss när vi gråter, att borsta av knäna när vi ramlar och att inte ställa obekväma frågor. Vi pratar gärna - så gärna - om trevliga, glada, lättsamma och vardagliga saker - men sällan det som blir jobbigt eller känsligt. Jag vet inte hur många gånger mina närmaste har sagt "nu pratar vi om något roligare" när jag envisats med att fråga om det där jobbiga som pågår i livet. Som jag och Anna har pratat om i vår podcast Omänskligt så många gånger - nästan alla av oss behöver bli bättre på att våga ställa den där extra frågan, våga prata om det där som är obekvämt och att lyssna på svaren vi får. Min upplevelse är att många tycker det är jobbigt att prata om känslor innan man faktiskt gör det, men att det blir en enorm lättnad (som nästan känns fysiskt) när man väl får beröra det där som tynger en. Det är ju befriande att få lätta sitt hjärta. Det är ljuvligt att ha pratat ut, hittat en lösning på en konflikt eller fått berätta hur man egentligen känner innerst inne. Vi måste bara våga göra det lite oftare. Öva helt enkelt.
