För ett par år sedan så träffade jag en person som gav mig en gåva som jag inte alls var beredd på. Han fick mig att förstå vad som är mitt bekräftelsebehov! Har liksom aldrig identifierat mig med det där uppenbara som att få bekräftelse för hur man ser ut, att man är snygg eller att försöka vara perfekt på alla områden eller ha högsta betyg i skolan. Missförstå mig rätt, självklart behöver jag också få komplimanger då och då och det bor någon form av duktig flicka i mig - men det har inte varit där jag fått, och sökt, min huvudsakliga bekräftelse. Men så sa den här personen det som fick poletten att trilla ner: Jag får och söker bekräftelse i att ta hand om andra. Jag har alltid tagit hand om andra och tagit stort ansvar i min familj, bland vänner, i relationer. Har bekostat terapi till personer i min närhet som verkligen behövt det men inte tagit tag i det själva, flög upp till Umeå för att hjälpa en vän i kris när jag själv var sjuk i min utmattning och knappt tog mig ur sängen, bjöd ofta alldeles för mycket på mig själv i sociala sammanhang för att andra skulle ha det bra, bjöd in till fester och roliga grejer för att andra skulle ha roligt, planerade och bokade och bjöd in till adventsfikor, bruncher och sammanförde vänner och så vidare. Några exempel i stort och smått. Att ta hand om andra är ju fint och bra i grunden men eftersom det också är ihopkopplat med mitt bekräftelsebehov så behöver jag förhålla mig till det på ett annat sätt, vilket jag nu gör när jag landade i det här. Skrev i dåtid om många av grejerna ovan för jag gör inte allt det där längre. Sedan den här insikten så tar jag inte samma ansvar och övar på att släppa taget om sådant jag inte kan eller ska påverka. Jag kan inte rädda andra och jag mår inte bra av att se till att alla andra har det underbart hela tiden. Har inte slutat att ta hand om andra men gör det på andra sätt idag, vilket jag tror är bäst för alla i slutändan. Jahapp. Några tankar om mitt bekräftelsebehov. Vad har ni för bekräftelsebehov och hur påverkar det er?
