Vet inte riktigt hur jag ska formulera det här inlägget, men jädrar vad det bubblar saker i min omgivning nu. Har pratat så mycket med vänner "om livet" den senaste tiden och det vi alla gemensamt går igenom är att något skaver och att man slits mellan att våga lyssna på sig själv och att försöka passa in i norm och förväntan. En vän känner sig så pressad av att hon inte är "där hon borde vara vid den här åldern" - enligt samhällets fyrkanter, dvs inte har barn, är singel och allt det där. Men om man inte vill då? Hur mår man i längden om man tvingar in sig i det förväntade och dövar det man egentligen vill och mår bra av? Vi vet ju, för vi har ju många i vår omgivning som gör precis det. För att det är det vi lär oss. Man måste vara så otroligt stark för att våga lyssna på sin egen röst om man känner att man vill något annat än det förväntade. Och det kräver mod. Fy jädrar vad det kräver mod att våga vara annorlunda och göra annorlunda.
